Lucia

Namnet kommer av latinets lux, ljus. Helgonet Lucia var en ung kristen kvinna från Syrakusa på Sicilien som dödades den 13 december år 304. Hennes dag fanns i helgonkalendern och låg kvar i den svenska katolska kalendern fram till 1500-talet.

Enligt den julianska kalendern var lucianatten årets längsta natt. I folktron var den farlig: övernaturliga väsen var i rörelse, djuren kunde tala och det var bäst att hålla sig vaken. Till luciadagen skulle bak, tröskning och brygd vara klara, och det firades med lite extra mat och dryck.

Den moderna formen växte fram i Västsverige, på herrgårdarna kring Vänern. Det äldsta belägget för en vitklädd gestalt som besöker folk i gryningen är från 1764. Den första kända lucian med ljus på huvudet var en man: en dräng i Skinnskatteberg år 1820.

I början av 1890-talet tog Artur Hazelius upp seden på Skansen i Stockholm, som en gammal bondesed värd att visa. I slutet av 1920-talet ordnade Stockholms Dagblad en tävling om Stockholms lucia med ett offentligt luciatåg genom staden. Andra tidningar tog efter och seden spreds över landet.

På 1950-talet var luciatåget vanligt i hela Sverige. Då hade lucia redan nått Finland, där hon blev en identitetssymbol för de svenskspråkiga, och Danmark, där seden togs upp 1944 som en tyst protest mot den tyska ockupationen.